ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST! 

När ska jag få må bra? Jag vill orka vara med mina vänner, jag börjar tro att de inte vill vara med mig längre. Inte för att jag skulle tycka att det är konstigt jag är ju inte så kul numera. Men det är så jobbigt att må dåligt och jag försöker hela tiden hitta saker för att slippa känna ångesten. Igår gav jag vika för mina begär att skada mig själv och gjorde det, ångrar det så JÄVLA MYCKET. Jag måste hitta något annat som kan göra sig av med ångesten. Jag måste bli av med den, jag orkar inte, jag ORKAR INTE. Det känns som jag är helt fast i ångest och kan inte komma fri, jag väntar på att något ska hjälpa mig men jag börjar tro att det inte finns någon eller något som kan hjälpa. 

HOPPLÖSHET!!

Det är det jag känner just nu, det känns som en enda stor väntan på att det ska hända något utan att det händer något. Jag var på pcv (psykiatriska enheten) och pratade med en ny kurator, jag hade missuppfattat det hela och jag trodde att det var en psykolog som jag skulle träffa med ack vad fel jag hade. En kurator igen och det kan dröja ända till februari innan jag får träffa en psykolog. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska palla med det. Även om kuratorn verkade bra så är detta bara en provisorisk lösning. Jag kommer förmodligen fortsätta må skit tills jag får hjälp. Jag vill ha hjälp, varför ska man behöva vänta så länge då? Kan de inte bara utbilda fler psykologer så man ska slippa må SKIT!!

Måndagkväll och jag sitter här vid datorn samtidigt som jag kollar på scrubs på tv, jag har redan sett avsnittet men det fanns inte mycket bättre på tv så, därav gammalt scrubs. Idag har det varit en omtumlad dag, vaknade vid nio, astrött och deppig. Sen deppade jag hela förmiddagen, ville skada mig så sjukt mycket men jag klarade det idag med (mest pga att alla vassa saker som jag kan komma på är inlåsta och jag orkade inte leta reda på något annat som kunde fungera. Men sen kom Marcus hem och det kändes lite bättre, jag bestämde mig för att det var dags för att göra en ny piercing som jag har längtat jättelänge efter att göra (blev en anchor vid ögat) blev då helt jävla super glad!! Helt LYRISK! Och så har jag hittat den perfekta tattueringen som jag vill göra, ska göra när jag får pengar. SEN när jag kom hem från piercaren skyndade vi oss att laga mat så jag skulle hinna till kören. Men så var det ingen kör idag, jag gick dit i onödan för det är fucking jävla höstlov, så då fick jag känna mig som en idiot som inte visste det. Upp och ner i den eviga bergochdalbanan som kallas mitt humör, mitt liv. När ska det stanna, jag orkar inte mycket mer. 

Det är söndagkväll och det är snart dags för en ny vecka, känns sjukt skönt (hatar helgen!) Denna veckan kommer förmodligen bli jobbig, på onsdag ska jag träffa min nya psykolog, det gör mig väldigt nervig. Jag har mått så himla konstigt de senaste dagarna så det kanske kommer bli bra när jag träffar någon som jag kan prata med som har lite kunskap om det som händer med mig. Jag menar, jag har bara haft den här diagnosen några veckor så jag har inte vant mig helt vid den tanken och så vet jag inte riktigt vad det innebär att ha diagnosen.

Men som jag sa, mår inte så bra nu, inte nog med det psykiska jag har lyckats få bihåleinflammation också. Mina tankar snurrar i huvudet och det är till och med svårt att koncentrera sig på att skriva, mina tankar tänker nästan bara på en sak, att min kropp vill ha en paus från alla känslor, att slippa känna mer. Att få känna kallt stål mot min hud och varmt blod som sipprar ut och rinner längs armar och benen. Det hade varit så skönt att kunna göra det, att kunna ta den "enkla" vägen och låta bli att känna. Men om jag ger vika för det begäret gör jag inte bara mig själv besviken, jag skulle också göra Marcus besviken och ledsen och det är något som jag bara inte kan leva med. Mina känslor kan jag såra eftersom jag inte betyder något i mina ögon. Men i Marcus ögon är jag viktig och jag vill inte såra honom. 

Fast ibland skulle det vara skönt att ge vika. Att byta denna psykiska plåga mot smärtan och blodet. 

Lördagskvällen är här, känns ju lite skoj eller nått (jag skulle nog säga NOT) Idag har jag och Marcus varit och köpt lite grejer inför den kommande vintern. Det blev en halsduk till mig och en jacka till honom. Efter det har jag hunnit virka en liten kanin som har fått en hedersplats här jämte min dator. Tjaaa vad ska man mer säga, mer än att jag är så jääävla trött på mitt helvetes jävla humör, seriöst kan man aldrig få en stund som bara normal. Från apatisk till hyper till förbannad till ledsen till glad till ångestfylld till helt jävla aslycklig på bara en timme. Jag pallar det inte, jag är så jävla trött hela tiden, upp och ner, upp och ner hela jävla tiden utan någon jävla paus. KAN JAG INTE FÅ VARA NORMAL?

Sitter här vid datorn med färg i håret och väntar på att det ska verka färdigt. Hoppas det blir snyggt! Tiden går alltid så sakta när man väntar, särskilt när man sitter i en kall lägenhet och väntar på att få hoppa in i en varm dusch. Men nu är det bara tre minuter kvar så jag ska nog klara det (:

Men annars känns kvällen ovanligt bra. Dock var en tjej innan idag som jag var så nära att slå på käften, jag blev så j'vla störd på henne. Jag var på Ica Maxi och skulle köpa godis och det var Aaasmycke människor där så man fick trängas lite. Men i alla fall när jag hade plockat klart godis så skulle jag bara kolla hur det gick för Marcus och den här tjejen lackar ur och bitchar sig om att jag ska sluta tränga mig. Seriöst om jag inte hade vart så väluppfostrad hade jag smällt till henne. Hatar människor som bara ska bitcha sig. Sen när har det vart en kö vid lösgodiset? Nä men man ska inte störa sig på sånt, men jag kan inte låta bli

Fredag idag och helgångesten börjar smyga sig på. Nu när jag mår som jag mår så hatar jag helgen, långa dagar hemma i lägenheten och ingen som man kan ringa om man behöver hjälp, eller tekniskt sett finns det ju hjälp men det känns väldigt ensamt. Jag vet inte vad jag ska göra med all tid jag har. Dessutom är det den första helgen på flera veckor som det bara kommer vara jag och Marcus hemma i lägenheten. Jag hatar att må dåligt när det bara är han och jag, inte för att jag inte vill visa honom att jag mår dåligt, det är bara att jag inte vill att han ska behöva "ta hand om mig". Jag vill inte att han ska behöva vara orolig för att jag ska skada mig. Jag vill inte att han ska behöva tänka på allt han säger till mig i oro att han ska göra mig ledsen. Men snart, snart kommer allt att bli bra.

Hämtade posten nyss, fick ett brev från sjukhuset och jag har fått en tid nästa vecka att få komma till en kurator som ska hjälpa mig. Känner att humörsvängningarna har börjat bli värre igen, känslorna bara virvlar runt i kroppen och ibland känns det som att man bara vill springa rakt in i väggen bara för att få känslorna att sluta snurra. Jag vill verkligen inte må såhär, men vad ska man göra? Jag vet helt ärligt inte om jag är glad eller ledsen nuför tiden. DESSUTOM visade det sig att jag inte har fått några pengar den här månaden, jag ringde till försäkringskassan och tydligen har jag missat att skicka in en blankett (som jag är ganska säker på att jag har skickat in). Så just nu känns livet lite sådär men det är bara att kämpa på antar jag.