Har precis kollat klart på Jonas Gardells serie "Torka aldrig tårar utan handskar". Den var fantastikt hemsk och underbar på samma gång, jag älskar Gardells sätt att få till en sorglig, hemsk och tragisk historia på ett vackert och smått humoristiskt sätt. Historien gick rakt in i mitt hjärta och jag överöstes med känslor när jag såg den, glädjen när Rasmus och Benjamin första gången de höll varandras händer, ilskan när människorna körde förbi dem och kallade dem för bögjävlar, sorgen när Rasmus slutade andas. Det som dock berörde mig allra mest var hur människor för bara 30-40 år sedan såg på de homosexuella och AIDS, hur fruktansvärt man behandlade de sjuka, att man skulle skämmas för vem man älskade och att det var rätt åt bögarna att de blev sjuka. Jag har alltid och kommer alltid vara av den åsikten att alla människor har rätt att älska vem de än vill. Man ska inte behöva skämmas för den man är, alla har rätt att känna. Alla har rätt att älska och alla människor har ett värde, man ska inte se ner på någon som bara vill älska, man ska se ner på dem som bara vill hata. 

Ibland hatar jag mig själv så sjukt mycket. Jag hatar att jag har så svårt att lita på andra. Jag hatar att jag har så svårt att behålla vänner. Men nu när jag tänker på det, det är inte mig jag hatar, det är Borderline. Den diagnosen har förstört så sjukt myckert i mitt liv och jag är trött på det. Innan har jag inte vetat varför jag var annorlunda, varför jag var som jag var. Nu vet jag, Borderline, ordet och diagnosen som skiljer mig från de "normala". Jag kan inte ha normala relationer med andra människor. Antingen kan jag inte lite på dem eller så litar jag så mycket på dem att jag ser dem som perfekta varelser som inte kan göra fel, jag blir så beroende av dem att jag kväver dem. Jag vill kunna älska människor på ett hälsosamt sätt. Jag känner mig som jag är i två delar, en svart och en vit, en bra och en dålig, det är mitt känsloliv och mina tankar som är i krig med varandra, jag vet att det jag gör är fel men ändå kan jag inte göra något åt det, jag kan inte hindra mig själv. 

JAG HATAR DIG BORDERLINE

Sista gången jag träffade min kurator Maria idag. Känns asjobbigt, nu ska jag få träffa en psykolog istället som ska kunna hjälpa mig med min borderline. Jag ska börja med något som heter DBT, vet inte riktigt vad det är men jag hoppas att det ska kunna hjälpa mig. Maria sa att det har varit kul att lära känna mig och att jag är en trevlig tjej. Men jag vet inte om jag tror på henne, hon kommer alltid sent när vi ska träffas och så känns det alltid som hon vill avsluta tiden vi har innan det egentligen är slut. Kanske bara är jag som inbillar mig dock. 

Sen har jag också kollat in på försäkringskassan för att klura ut hur man söker aktivitetsersättning och bostadstillägg, men det är sjukt krångligt att förstå sig på deras hemsida. Att det ska vara så svårt att få pengar när man inte mår bra. Nu när jag är inne i en så dålig period så har man inte ork att ta reda på hur man ska fylla i alla blanketter och liknande. Jag blir så himla trött på allt. Det hade ju varit skönt om det fanns någon i vården som kunde hjälpa en att fylla i alla formulär. 

Sitter och tittar på nybyggarna på 5an. Det är väldigt intressant och jag känner att jag på något sätt kan relatera till missbrukarna. Jag vet inte riktigt varför men det kanske är pga min diagnos (borderline) för liksom dem så tänker jag inte på samma sätt som andra människor. Och precis som missbrukarna så har jag svårt att kontrollera mina "begär" och känslor.

Onsdag idag. Fick hem ett paket med grejer från ellos idag. En vit vinterjacka (kommer bli jobbigt att hålla den ren men det var så fin) en stickad mysig tröja och en halvgenomskinlig blus. Det som var jobbigt i det hela var att vi (jag och Marcus) var tvungna att ta bussen till Maxi och där var det en massa människor. Jag får alltid en massa ångest när det är många människor runt mig. Ikväll är det kör, fast jag vet inte om jag ska gå. Känner mig så deppig idag, men jag vill gärna gå. För jag måste ju öva till konserten som vi ska ha om några veckor. Aja jag får se hur det blir med den saken. 

Nu är det snart dags att gå och lägga sig, senaste tiden har det inte varit några problem, men jag känner på mig att det inte kommer bli problemfritt ikväll, känner mig så himla konstig, kanske beror det på att min läkare höjde min medicin för inte så länge sedan, kanske beror det på något annat, jag vet inte, men jag hoppas att det ska gå bra att sova. Det hjälper i alla fall att jag alltid har min Marcus bredvid mig, han är mitt allt, min livslina. Jag hoppas att det ska bli bättre med det snart, jag vill inte vara så beroende av en annan människa. Just nu saknar jag min terapeut, det känns mycket lättare att prata om jobbiga saker med henne. Men på torsdag är det sista gången som jag kommer träffa henne. Det känns sjukt jobbigt, hon förstår mig så bra och jag är så rädd för att min nya terapeut inte kommer förstå mig. Fast Maria (min nuvarande terapeut) kommer säkert tycka att det ska bli skönt att slippa mig, jag skulle i alla fall tycka att det skulle vara skönt att blli av med mig. Jag pratar om massa saker som hon inte bryr sig om, jag slösar bort hennes tid, tur att hon får betalt i alla fall, annars skulle jag aldrig gå dit och prata med henne, även om hon är superviktig för mig. Om det är mer än en vecka mellan gångerna vi träffas så blir jag helt "psycho". Hoppas verkligen att min nya terapeut är snäll, och kanske kan hon hjälpa mig, jag hoppas verkligen. 

Jag tänkte bara på en sak, kanske detta är skittråkigt för er som läser detta. Men detta är något som jag måste göra, jag måste få ur mig alla känslor. Det är ibland så himla svårt att förstå sig på sig själv. Men när jag sitter här och skriver så kommer jag fram till hur jag faktiskt känner om saker och det känns faktiskt skönt. Men nu kanske ni tänker, varför gör hon inte en privat blogg? Jo det är helt enkelt så att jag tänker att kanske andra som är i liknande situation kan läsa detta och känna igen sig. 

Sitter och tittar på barnprogram på Disney channel med Marcus med en mysig filt och lite cola. Det känns lite bättre nu men jag kan inte skaka av den jobbiga känslan av tomhet. Jag längtar verkligen tills jag får lite riktig hjälp av psykiatrin. (om de kommer göra något.)

Nu är det kväll och jag och Marcus sitter vid varsin dator och knappar på. Jag känner mig fortfarande inte på topp just nu utan jag känner mig bara tom inombords, det känns som jag måste hitta på något fast jag inget hellre vill än att bara göra ingenting, som om det är något viktigt som jag har glömt fast det inte är något jag har glömt, som om det är någon som jagar mig fastän det bara är jag och Marcus i lägenheten. Varför känner jag såhär? Jag vill inte behöva känna den här tomheten längre. Problemet är bara att jag inte vet hur jag ska bli av med tomheten, ångesten. Eller, jo det vet jag, jag vet precis vad det är jag vill göra. Jag vill öppa den låsta lådan där vi har alla vassa saker och skära djupa sår i mina armar och ben, jag vill känna det varma blodet som rinner längs min kropp. Det vill jag, jag vill känna smärtan, den lilla stunden av lättnad när man kan känna. Men samtidigt vill jag inte göra mig illa, det löser ingenting och framför allt skulle det göra Marcus otroligt ledsen, han vill inte att jag ska skada mig. Inte jag heller, men jag vet inte om jag pallar att må som jag mår nu så mycket längre tid.