Nu har Pia gått igen, känns alltid tråkigt. Just nu känner jag mig väldigt ensam, Marcus är och lämnar henne vid tåget. Jag känner mig väldigt ofta ensam, även om jag är bland en massa människor. Det känns som att det inte finns någon som förstår mig, förstår hur jag mår och känner mig. Är väldigt osäker bland andra vilket gör att jag har svårt att skaffa vänner och även att hålla kvar vänner. Jag kan helt enkelt inte lita på någon, att de inte ska såra mig så då känns det bättre att jag lämnar dem innan de får chansen att såra mig. Jag hade en vän en gång, vi var verklligen bästa vännerna, vi umgicks varje dag, jag älskade henne så sjukt mycket. Det var när vi började gymnasiet på olika skolor vi började glida isär, hon blev populär och skaffade flera vänner medan jag hade svårt att lära känna mina nya klasskompisar. Jag blev så svartsjuk på alla hennes nya kompisar och jag var ofta sur på henne för jag tyckte inte att hon hade tid med mig. I alla fall i tvån på gymnasiet flippade jag ut på henne och sa i princip att hon inte behövde vara min vän längre. Och hon lyssnade på det, vi är idag inte vänner längre och det såret inom mig som det skapade kommer nog aldrig att läka, jag saknar henne varje dag, tänker på henne, jag vill bara att det ska bli som det var förr, men det kommer inte gå för hon kommer aldrig att förlåta mig. Men som tur är har jag Marcus som stöttar mig, för utan honom vet jag inte om jag hade velat fortsätta att leva. Nicolina om du någonsin läser detta, så ska du veta att jag saknar dig och önskar att det som hände mellan oss bara skulle kunna försvinna för jag älskar dig min vän. 

Idag är Marcus mamma Pia på besök, jag tycker verkligen om henne, hon är lite som en extra mamma till mig, däremot är jag inte säker på att hon tycker så mycket om mig eftersom jag gör livet så jobbigt för hennes son. Hon säger i och för sig att hon gillar mig men hur kan man veta det. Det är detta som är så jobbigt med mig att jag kan helt enkelt inte lita på att folk kan tycka om mig för den jag är (det är en del av min borderline diagnos). Men nu håller jag i alla fall på att laga lite potatismos med kyckling och broccoli, hoppas att hon och Marcus ska tycka om det. Just nu är de hos läkaren för Marcus alla allergier, men de borde komma hem när som nu.

MItt första inlägg här på bloggen. Jag kände att det var dags att skaffa en blogg så att jag har någonstans att bara skriva av mig lite. Mina känslor får inte plats inom mig längre. Jag är en tjej som är sjukskriven just nu, tidigare pluggade jag på högskolan, till lågstadielärare, men nu vet jag inte vad jag vill längre. Samtidigt nu som jag är sjukskriven håller jag på att utredas på psyk varför jag mår så dåligt, troligtvis har jag en diagnos som heter borderline, eller emotionell instabilitet som det också kallas. I stora drag betyder det att jag är känsligare än andra, har svårt att ta kritik och ser ofta saker i svart och vitt, ont och gott. Förutom att jag är sjukskriven så bor jag med världens finaste kille som jag älskar över allt annat, han stöttar mig genom allt och utan honom vet jag inte om jag hade suttit här och skrivit idag.