Det svarta har blivit vitt. Det som tidigare var mörkt jobbigt och kallt har blivit varmt, skönt och lättare. Jag njuter som fisken i vattnet av frånvaron av ångesten. Men frågan jag inte kan låta bli att ställa mig är, Är ångesten borta/minskad på heltid eller har den bara gömt sig för att sedan när jag minst anar det komma och slå ner mig igen nu när jag har rest mig. 

Idag har jag passat på att rita lite nu när jag har en massa tid och mår bättre än jag har gjort på länge. Jag har fått sådan inspiration nu, jag funderar nämligen på att söka in till en estetisk linje på folkhögskola och då ska man lämna in arbetsprover, så sitter och filar lite på det nu. Problemet är dock att jag inte vet vilken inriktning jag vill välja, man kan välja keramik, måla/rita och fota. Och jag älskar att uttrycka mig i alla dessa former så det är svårt att välja. Jag vill ha ALLT!! Jag älskar att vara kreativ, det ger en verkligen glädje i livet. Man glömmer jobbiga stunder när man bara kan sitta och pilla på en teckning, fotar eller gojsar med lera. Det är fantastisk, alla borde vara mer kreativa i världen!!

Blod blod och åter blod. lättnaden när blodet sipprar fram. Det känns som att ångesten följer med ut när man skär sig. Tyvärr, tyvärr håller inte känslan i sig, jag vill inte skada mig, jag vill inte såra min pojkvän, men just nu är bara det och alkohol som verkar hjälpa. Men jag ska inte säga till honom att jag har druckit, eller skurit mig, han behöver inte känna mer ansvar för mig, ibland tänker jag att jag bara skulle vilja ta mina grejer och sticka någonstans, jag vet inte vart dock, men det känns så jobbigt att utsätta min familj för mitt psykmående. Jag vill att de ska vara lyckliga, jag vill vara lycklig. Jag vill bara bli omtyckt för den jag är, jag vill vara bra, en bra människa som mår bra, är det för mycket begärt?

När man mår dåligt och har en massa tid som man inte vet vad man ska göra med så blir man så bitter på alla andra människor som är lyckliga, särskilt om dessa personer har en del i att man själv mår dåligt. Jag vill såra dem så mycket att jag nästan inte vågar skriva hur mycket. Jag vill att de ska lida så som jag lider just nu, men samtidigt som mina känslor känner såhär tänker mitt intelekt att det inte är rätt, varför skulle jag må bättre av att de mår dåligt? Men men men det är detta hela tiden mina känslor och mina tankar är i krig med varandra. De hatar varandra, de älskar varandra men de kan inte komma överrens, och i mitten hamnar jag och försöker kombinera dessa två men misslyckas misserabelt.

ALKOHOL!

Svaret jag har letat efter! Ruset man får jagar bort alla onda demoner. SÅ JÄVLA SKÖÖÖNT! Nästan ingen ångest! I AM IN HEAVEN