Det svarta har blivit vitt. Det som tidigare var mörkt jobbigt och kallt har blivit varmt, skönt och lättare. Jag njuter som fisken i vattnet av frånvaron av ångesten. Men frågan jag inte kan låta bli att ställa mig är, Är ångesten borta/minskad på heltid eller har den bara gömt sig för att sedan när jag minst anar det komma och slå ner mig igen nu när jag har rest mig. 

Idag har jag passat på att rita lite nu när jag har en massa tid och mår bättre än jag har gjort på länge. Jag har fått sådan inspiration nu, jag funderar nämligen på att söka in till en estetisk linje på folkhögskola och då ska man lämna in arbetsprover, så sitter och filar lite på det nu. Problemet är dock att jag inte vet vilken inriktning jag vill välja, man kan välja keramik, måla/rita och fota. Och jag älskar att uttrycka mig i alla dessa former så det är svårt att välja. Jag vill ha ALLT!! Jag älskar att vara kreativ, det ger en verkligen glädje i livet. Man glömmer jobbiga stunder när man bara kan sitta och pilla på en teckning, fotar eller gojsar med lera. Det är fantastisk, alla borde vara mer kreativa i världen!!

Blod blod och åter blod. lättnaden när blodet sipprar fram. Det känns som att ångesten följer med ut när man skär sig. Tyvärr, tyvärr håller inte känslan i sig, jag vill inte skada mig, jag vill inte såra min pojkvän, men just nu är bara det och alkohol som verkar hjälpa. Men jag ska inte säga till honom att jag har druckit, eller skurit mig, han behöver inte känna mer ansvar för mig, ibland tänker jag att jag bara skulle vilja ta mina grejer och sticka någonstans, jag vet inte vart dock, men det känns så jobbigt att utsätta min familj för mitt psykmående. Jag vill att de ska vara lyckliga, jag vill vara lycklig. Jag vill bara bli omtyckt för den jag är, jag vill vara bra, en bra människa som mår bra, är det för mycket begärt?

När man mår dåligt och har en massa tid som man inte vet vad man ska göra med så blir man så bitter på alla andra människor som är lyckliga, särskilt om dessa personer har en del i att man själv mår dåligt. Jag vill såra dem så mycket att jag nästan inte vågar skriva hur mycket. Jag vill att de ska lida så som jag lider just nu, men samtidigt som mina känslor känner såhär tänker mitt intelekt att det inte är rätt, varför skulle jag må bättre av att de mår dåligt? Men men men det är detta hela tiden mina känslor och mina tankar är i krig med varandra. De hatar varandra, de älskar varandra men de kan inte komma överrens, och i mitten hamnar jag och försöker kombinera dessa två men misslyckas misserabelt.

ALKOHOL!

Svaret jag har letat efter! Ruset man får jagar bort alla onda demoner. SÅ JÄVLA SKÖÖÖNT! Nästan ingen ångest! I AM IN HEAVEN

ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST! 

När ska jag få må bra? Jag vill orka vara med mina vänner, jag börjar tro att de inte vill vara med mig längre. Inte för att jag skulle tycka att det är konstigt jag är ju inte så kul numera. Men det är så jobbigt att må dåligt och jag försöker hela tiden hitta saker för att slippa känna ångesten. Igår gav jag vika för mina begär att skada mig själv och gjorde det, ångrar det så JÄVLA MYCKET. Jag måste hitta något annat som kan göra sig av med ångesten. Jag måste bli av med den, jag orkar inte, jag ORKAR INTE. Det känns som jag är helt fast i ångest och kan inte komma fri, jag väntar på att något ska hjälpa mig men jag börjar tro att det inte finns någon eller något som kan hjälpa. 

HOPPLÖSHET!!

Det är det jag känner just nu, det känns som en enda stor väntan på att det ska hända något utan att det händer något. Jag var på pcv (psykiatriska enheten) och pratade med en ny kurator, jag hade missuppfattat det hela och jag trodde att det var en psykolog som jag skulle träffa med ack vad fel jag hade. En kurator igen och det kan dröja ända till februari innan jag får träffa en psykolog. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska palla med det. Även om kuratorn verkade bra så är detta bara en provisorisk lösning. Jag kommer förmodligen fortsätta må skit tills jag får hjälp. Jag vill ha hjälp, varför ska man behöva vänta så länge då? Kan de inte bara utbilda fler psykologer så man ska slippa må SKIT!!

Måndagkväll och jag sitter här vid datorn samtidigt som jag kollar på scrubs på tv, jag har redan sett avsnittet men det fanns inte mycket bättre på tv så, därav gammalt scrubs. Idag har det varit en omtumlad dag, vaknade vid nio, astrött och deppig. Sen deppade jag hela förmiddagen, ville skada mig så sjukt mycket men jag klarade det idag med (mest pga att alla vassa saker som jag kan komma på är inlåsta och jag orkade inte leta reda på något annat som kunde fungera. Men sen kom Marcus hem och det kändes lite bättre, jag bestämde mig för att det var dags för att göra en ny piercing som jag har längtat jättelänge efter att göra (blev en anchor vid ögat) blev då helt jävla super glad!! Helt LYRISK! Och så har jag hittat den perfekta tattueringen som jag vill göra, ska göra när jag får pengar. SEN när jag kom hem från piercaren skyndade vi oss att laga mat så jag skulle hinna till kören. Men så var det ingen kör idag, jag gick dit i onödan för det är fucking jävla höstlov, så då fick jag känna mig som en idiot som inte visste det. Upp och ner i den eviga bergochdalbanan som kallas mitt humör, mitt liv. När ska det stanna, jag orkar inte mycket mer. 

Det är söndagkväll och det är snart dags för en ny vecka, känns sjukt skönt (hatar helgen!) Denna veckan kommer förmodligen bli jobbig, på onsdag ska jag träffa min nya psykolog, det gör mig väldigt nervig. Jag har mått så himla konstigt de senaste dagarna så det kanske kommer bli bra när jag träffar någon som jag kan prata med som har lite kunskap om det som händer med mig. Jag menar, jag har bara haft den här diagnosen några veckor så jag har inte vant mig helt vid den tanken och så vet jag inte riktigt vad det innebär att ha diagnosen.

Men som jag sa, mår inte så bra nu, inte nog med det psykiska jag har lyckats få bihåleinflammation också. Mina tankar snurrar i huvudet och det är till och med svårt att koncentrera sig på att skriva, mina tankar tänker nästan bara på en sak, att min kropp vill ha en paus från alla känslor, att slippa känna mer. Att få känna kallt stål mot min hud och varmt blod som sipprar ut och rinner längs armar och benen. Det hade varit så skönt att kunna göra det, att kunna ta den "enkla" vägen och låta bli att känna. Men om jag ger vika för det begäret gör jag inte bara mig själv besviken, jag skulle också göra Marcus besviken och ledsen och det är något som jag bara inte kan leva med. Mina känslor kan jag såra eftersom jag inte betyder något i mina ögon. Men i Marcus ögon är jag viktig och jag vill inte såra honom. 

Fast ibland skulle det vara skönt att ge vika. Att byta denna psykiska plåga mot smärtan och blodet. 

Lördagskvällen är här, känns ju lite skoj eller nått (jag skulle nog säga NOT) Idag har jag och Marcus varit och köpt lite grejer inför den kommande vintern. Det blev en halsduk till mig och en jacka till honom. Efter det har jag hunnit virka en liten kanin som har fått en hedersplats här jämte min dator. Tjaaa vad ska man mer säga, mer än att jag är så jääävla trött på mitt helvetes jävla humör, seriöst kan man aldrig få en stund som bara normal. Från apatisk till hyper till förbannad till ledsen till glad till ångestfylld till helt jävla aslycklig på bara en timme. Jag pallar det inte, jag är så jävla trött hela tiden, upp och ner, upp och ner hela jävla tiden utan någon jävla paus. KAN JAG INTE FÅ VARA NORMAL?