Nu är det snart dags att gå och lägga sig, senaste tiden har det inte varit några problem, men jag känner på mig att det inte kommer bli problemfritt ikväll, känner mig så himla konstig, kanske beror det på att min läkare höjde min medicin för inte så länge sedan, kanske beror det på något annat, jag vet inte, men jag hoppas att det ska gå bra att sova. Det hjälper i alla fall att jag alltid har min Marcus bredvid mig, han är mitt allt, min livslina. Jag hoppas att det ska bli bättre med det snart, jag vill inte vara så beroende av en annan människa. Just nu saknar jag min terapeut, det känns mycket lättare att prata om jobbiga saker med henne. Men på torsdag är det sista gången som jag kommer träffa henne. Det känns sjukt jobbigt, hon förstår mig så bra och jag är så rädd för att min nya terapeut inte kommer förstå mig. Fast Maria (min nuvarande terapeut) kommer säkert tycka att det ska bli skönt att slippa mig, jag skulle i alla fall tycka att det skulle vara skönt att blli av med mig. Jag pratar om massa saker som hon inte bryr sig om, jag slösar bort hennes tid, tur att hon får betalt i alla fall, annars skulle jag aldrig gå dit och prata med henne, även om hon är superviktig för mig. Om det är mer än en vecka mellan gångerna vi träffas så blir jag helt "psycho". Hoppas verkligen att min nya terapeut är snäll, och kanske kan hon hjälpa mig, jag hoppas verkligen. 

Jag tänkte bara på en sak, kanske detta är skittråkigt för er som läser detta. Men detta är något som jag måste göra, jag måste få ur mig alla känslor. Det är ibland så himla svårt att förstå sig på sig själv. Men när jag sitter här och skriver så kommer jag fram till hur jag faktiskt känner om saker och det känns faktiskt skönt. Men nu kanske ni tänker, varför gör hon inte en privat blogg? Jo det är helt enkelt så att jag tänker att kanske andra som är i liknande situation kan läsa detta och känna igen sig. 

Sitter och tittar på barnprogram på Disney channel med Marcus med en mysig filt och lite cola. Det känns lite bättre nu men jag kan inte skaka av den jobbiga känslan av tomhet. Jag längtar verkligen tills jag får lite riktig hjälp av psykiatrin. (om de kommer göra något.)

Nu är det kväll och jag och Marcus sitter vid varsin dator och knappar på. Jag känner mig fortfarande inte på topp just nu utan jag känner mig bara tom inombords, det känns som jag måste hitta på något fast jag inget hellre vill än att bara göra ingenting, som om det är något viktigt som jag har glömt fast det inte är något jag har glömt, som om det är någon som jagar mig fastän det bara är jag och Marcus i lägenheten. Varför känner jag såhär? Jag vill inte behöva känna den här tomheten längre. Problemet är bara att jag inte vet hur jag ska bli av med tomheten, ångesten. Eller, jo det vet jag, jag vet precis vad det är jag vill göra. Jag vill öppa den låsta lådan där vi har alla vassa saker och skära djupa sår i mina armar och ben, jag vill känna det varma blodet som rinner längs min kropp. Det vill jag, jag vill känna smärtan, den lilla stunden av lättnad när man kan känna. Men samtidigt vill jag inte göra mig illa, det löser ingenting och framför allt skulle det göra Marcus otroligt ledsen, han vill inte att jag ska skada mig. Inte jag heller, men jag vet inte om jag pallar att må som jag mår nu så mycket längre tid. 

Nu har Pia gått igen, känns alltid tråkigt. Just nu känner jag mig väldigt ensam, Marcus är och lämnar henne vid tåget. Jag känner mig väldigt ofta ensam, även om jag är bland en massa människor. Det känns som att det inte finns någon som förstår mig, förstår hur jag mår och känner mig. Är väldigt osäker bland andra vilket gör att jag har svårt att skaffa vänner och även att hålla kvar vänner. Jag kan helt enkelt inte lita på någon, att de inte ska såra mig så då känns det bättre att jag lämnar dem innan de får chansen att såra mig. Jag hade en vän en gång, vi var verklligen bästa vännerna, vi umgicks varje dag, jag älskade henne så sjukt mycket. Det var när vi började gymnasiet på olika skolor vi började glida isär, hon blev populär och skaffade flera vänner medan jag hade svårt att lära känna mina nya klasskompisar. Jag blev så svartsjuk på alla hennes nya kompisar och jag var ofta sur på henne för jag tyckte inte att hon hade tid med mig. I alla fall i tvån på gymnasiet flippade jag ut på henne och sa i princip att hon inte behövde vara min vän längre. Och hon lyssnade på det, vi är idag inte vänner längre och det såret inom mig som det skapade kommer nog aldrig att läka, jag saknar henne varje dag, tänker på henne, jag vill bara att det ska bli som det var förr, men det kommer inte gå för hon kommer aldrig att förlåta mig. Men som tur är har jag Marcus som stöttar mig, för utan honom vet jag inte om jag hade velat fortsätta att leva. Nicolina om du någonsin läser detta, så ska du veta att jag saknar dig och önskar att det som hände mellan oss bara skulle kunna försvinna för jag älskar dig min vän. 

Idag är Marcus mamma Pia på besök, jag tycker verkligen om henne, hon är lite som en extra mamma till mig, däremot är jag inte säker på att hon tycker så mycket om mig eftersom jag gör livet så jobbigt för hennes son. Hon säger i och för sig att hon gillar mig men hur kan man veta det. Det är detta som är så jobbigt med mig att jag kan helt enkelt inte lita på att folk kan tycka om mig för den jag är (det är en del av min borderline diagnos). Men nu håller jag i alla fall på att laga lite potatismos med kyckling och broccoli, hoppas att hon och Marcus ska tycka om det. Just nu är de hos läkaren för Marcus alla allergier, men de borde komma hem när som nu.

MItt första inlägg här på bloggen. Jag kände att det var dags att skaffa en blogg så att jag har någonstans att bara skriva av mig lite. Mina känslor får inte plats inom mig längre. Jag är en tjej som är sjukskriven just nu, tidigare pluggade jag på högskolan, till lågstadielärare, men nu vet jag inte vad jag vill längre. Samtidigt nu som jag är sjukskriven håller jag på att utredas på psyk varför jag mår så dåligt, troligtvis har jag en diagnos som heter borderline, eller emotionell instabilitet som det också kallas. I stora drag betyder det att jag är känsligare än andra, har svårt att ta kritik och ser ofta saker i svart och vitt, ont och gott. Förutom att jag är sjukskriven så bor jag med världens finaste kille som jag älskar över allt annat, han stöttar mig genom allt och utan honom vet jag inte om jag hade suttit här och skrivit idag.